Nu är det inte så längt kvar…

Snart är semestern här och den lovar att bjuda på sol, värme och tid för gemenskap. Längtan efter att umgås med familjen utan väckarklockor som ringer, läxor som ska förhöras eller möten som ska förberedas är stor. Jag ser framför mig hur ungarna blir fulla av fräknar, sommarspring och glädje. Jag kan redan nu höra deras skratt när vi spelar spel, badar, grillar korv och gör utflykter tillsammans. Semesterplanerna radas upp inför mitt inre. Långa listor med ljuva sommarnätter, promenader i nya städer och båtutflykter med ungarna i oranga flytvästar kommer till mig. Den här semestern ska bli en kvalitets semester!

Eller så blir det inte riktigt som jag tänkt mig!!

Familjens förväntningar på vad semestern ska innehålla visar sig spreta värre än Ernst Kirchsteigers tår. När jag entusiastisk föreslår en tripp med lånad husvagn får maken ett så kraftigt epileptiskt anfall att han blir tvungen att lägga sig framför tv:n och titta på golf. Barnen, som visst inte längre är barn utan unga vuxna, hotar med flytt utomlands om pappans förslag på fjällvandring i Tänndalen går igenom. Vidare förklarar ungdomarna för oss att de inte alls känner samma behov av familjeaktiviteter som vi gör. Helt plötsligt klarar de visst av att sätta mask på kroken, öppna singoallakex från rätt håll, ta sig till och från Grönan, samt avgöra vilken solskyddsfaktor de behöver.

De visar sig att de har en egen agenda och vårt deltagande som föräldrar ligger långt ut i periferin. Så långt bort att det enda sättet vi kan kommunicera med ungarna är via swish.

Våra barn, som vi så länge uppfostrat till att bli självständiga individer, har nu blivit det! Hur i hela friden  kunde det blir så?  Inte NU, inte ÄNNU. Jag är inte redo!

Dom kan väl i alla fall vänta med den här egoistiska självständighets resan tills semestern är över!!

Iförd den tjockaste av alla offerkoftor får jag i alla fall familjen att lova att vi på semesterns första dag ska umgås, grilla och spela spel tillsammans. Så som vi alltid har gjort. Det traditionella familjekortet ska fotograferas,  framkallas och ramas in.

Men det måste tas fort, eftersom det är viktigt att alla är glada på fotot. För sanningen är den att vi kommer med största sannolikhet  inte att hitta något spel som passar för alla familjemedlemmar. Redan vid lagindelningen kommer vi att stöta på patrull, då ingen vill ha med mig i sitt lag. Detta gäller framförallt spel som innehåller fysiska och intellektuella moment.

Spel som innehåller regler brukar det också bli problem med, eftersom de kan tolkas på så många olika sätt i vår familj, Vi brukar också försöka undvika tärningsspel och spel med färgerna grönt och rött, då färgblindhet förekommer.

Men spela det ska vi. Banne mig.

publicerad i Gävle dagblad 180527

 

Annonser

Våren ger oss kraft att göra både stort och smått

Våren gör märkliga saker med oss människor.

Plötsligt känner vi glädje över att plocka upp kattbajs från gräsmattan eller att sopa bort gruset från garageuppfarten. Kanske känner du dig nyförälskad i din partner när du ser hur hen anstränger sig för att byta däcken på din bil. Vuxna människor står på alla fyra i vägrenarna och plockar glatt små buketter av antagligen den fulaste blomma som finns, Tussilago. Hon som sedan pryder våra köksbord i små äggkoppar, kapsyler eller snapsglas och sprider så mycket glädje trots sin litenhet och tilltufsade utseende.

Tonåringarna kommer plötsligt uthasande från sina krypin iförda stora solglasögon för att mildra kontrasten från deras bunkerliknande sovrum. Dom gläds åt värmen och det faktum att de inte längre behöver frysa om anklarna i sina minimala strumpor och trasiga jeans. Modet överensstämmer äntligen med väderleken.

Med lätta steg välkomnar vi våren och styr våra lågskobeklädda fötter mot Apoteket för att inhandla fästingmedel, solskyddskräm och pollenmedicin. Med ett leende på läpparna droppar vi glatt våra röda ögon och smörjer in vår bleka hud som under vinterhalvåret blivit transparent.

Det är nu vi tycker att tändvätska luktar gott, rosevin är en rättighet och småkryp är riktigt gulliga. Plötsligt öppnas ytterdörrarna i ditt kvarter och grannarna möts på gatan för att ivrigt berätta om vinterns kräksjukor, diverse utlandsresor och återvinnings stationernas öppettider.

Vi kommer plötsligt ihåg saker som vi glömt, som att kratta bort höstlöven, sätta tulpanlökar, rensa stuprännor och att anmäla oss  till Viktväktarna. Vårblusen stramar över ryggen och smalbenens kraftiga vinterbehåring påminner oss om att det är dags att ta tag i saker och ting. Våren ger oss kraft att göra både stort och smått.

Det är nu dags att lyfta huvudet från marken, möta förbipasserandes blickar och besvara främlingars leenden. Öppna dörrar åt varandra och sträcka ut handen till de som behöver. Ta in vårsolen i hjärtat och bjuda granntanten på kaffe, hon som inte haft besök på flera veckor. Skänk en stickling av din favoritblomma till en kollega, oavsett om hen är värd den eller inte.

Rensa garaget från saker som inte längre är behövda eller efterlängtade och låta dom väckas till liv på annat håll. Gummistövlarna med nyckelpigor som var så älskade att de blev kvar på fötterna vid läggdags, kan bli älskade igen. På någon annans fötter.

Den gamla trädgårdsmöbeln, där så många kaffekoppar och intima samtal har intagits, kan få fortsätta att tjuvlyssna hos någon annan. Kanske hos det unga paret som precis har flyttat ihop och längtar efter att bjuda hem vänner till sin första uteplats. Eller kanske hos familjen som precis flytt från sitt hemland, där det inte gavs möjlighet att finna ro och lugn för  en kopp kaffe i solen.

Passa nu på att njuta av våren och glädjen i att glädja andra. Detta  oavsett om du hunnit med att ansa gräsmattan och benen…

Charlotta Nordell krönika presenterad i http://www.gd.se 29april

 

Glädje från botten av en tvättkorg

Längst ner i vår tvättkorg ligger en liten rosa ballerinasko i storlek 23. Den har legat där väldigt länge nu. Det är inte så ofta jag får syn på den, eftersom tvättkorgen sällan är tom. Men när den dyker upp blir jag alltid lika glad. Det tidigare så blanka sidentyget är nu väldigt nött och sulan knastrar torrt mellan mina fingrar då jag håller den i handen. Resårbandet som tidigare höll den lilla foten på plats, har nu helt tappat sin elasticitet. Ballerinaskon fyller inte längre sin funktion. Den är ensam och bortglömd, men fortfarande viktig. Viktig för mig.

För helt plötsligt befinner jag mig inte längre i en tvättstuga bland illaluktande fotbollsskydd, urbleka underkläder och omaka strumpjävlar.. Jag sitter istället på en bänk i en gymnastiksal i Björke.Där tittar jag på små ballerinafötter som springer det fortaste dom kan och hoppar högre än dom själva visste var möjligt. Fötter som har längtat i en hel vecka efter rockringar, ärtpåsar och falukorvsmacka i omklädningsrummet.

Väl tillbaka till verkligheten igen tänker jag att jag borde rama in den lilla skönheten. Lägga den i en vacker minneslåda eller placera den synligt på någon fin hylla. Jag tänker att om denna lilla sko hade varit en vän, hade jag skickat en bukett blommor och tackat för en fin stund. Om den hade varit en semesterresa hade vädret varit perfekt, maten gudomlig.

Jag bestämmer mig för att låta den ligga där jag hittade den. Längst ner i tvättkorgen. Där får den ligga, tills nästa gång tvättkorgen är tom. Och tänk att då kommer jag att bli jag lika glad igen.

Minnesvärda stunder behöver inte kosta pengar eller skrivas in i kalendrar. Inte planeras, samordnas eller skjutas upp till semesterledigheten.Dom kan dyka upp lite var som helst, till och med i din tvättstuga. Det gäller bara att man är lite uppmärksam annars kan de gå dig förbi.

När jag ser den ligga där bredvid en smutsig diskhandduk, gubbens träningsbyxa och något som ser ut som en blandning av ett hårband och en trosa, bestämmer jag mig för att låta mig överraskas mer i vardagen. Med det menar jag inte att jag planerar att byta frisyr, lära mig ett nytt språk eller gå en kvällskurs i kroki. Jag har heller inga som helst planer på att börja att motionera, byta man, bostad eller kön.

Däremot kommer jag ikväll att erbjuda mig själv ett gott rödvin till fiskpinnarna och sedan bygga en perfekt kopia av Eiffeltornet med potatismoset. Jag kommer att gå upp på vinden och hämta lådan med gamla kärleksbrev, lägga mig i sängen tidigt och läsa igenom dom alla. När jag sedan hittade de som gjort mig allra gladast kommer jag omsorgsfullt att placera ut dem på utvald ställen i huset. Längst in i linneskåpet, städskåpet och proppskåpet. Tänk vilken glädje. För att inte tala hur glad jag kommer att bli när jag hittar en 200 kr sedel i BH-lådan , en påse med djungelvrål i återvinningsstationen, ett dikt skriven på rövarspråket i verktygslådan eller en vuxenleksak i lådan med finbestick.

publicerad i Gävle dagblad 1 april 2018 http://www.gd.se

Vad ska man säga….

Härom veckan när jag skulle hämta min dotter på skolan så tog jag fel på tiden och blev därför sittande i bilen för att vänta i en halvtimme. Det skulle snart visa sig att dessa minuter skulle sätta avtryck mitt liv. Efter en mycket kort stund började det att hända något med mig. Jag kände hur jag fick stickningar i fingrarna, konstiga susningar i öronen, kraftig gasbildning i tarmen och fradga i mungipan. Orsaken till dessa symtom var min plötsliga insikt om att jag hade glömt min telefon på jobbet!

Blotta tanken på att sitta i bilen i 30 minuter utan telefon, appar, Internet, instagram, snapchat, twitter, ljudbok, poddar, e-mail, bloggar eller sms- möjligheter gjorde mig panikslagen. Hur skulle jag nu få tiden att gå? På vad skulle jag fästa min blick, min uppmärksamhet, mitt fokus, mina tankar?

Men eftersom jag nyligen lyssnat på Thomas Ericsons bok “ Omgiven av idioter”, och där fått lära mig att jag är en gul person som tydligen är mycket  innovativ, så tänkte jag att jag ska nog bemästra denna nödsituation.

Jag försökte därför lugnt intala mig själv att denna stund kanske kunde leda till något bra. Kanske kommer just detta tillfälle att bli något som jag sedan kommer att kunna berätta för mina barn och barnbarn.

Sagt och gjort. Jag spände av mig säkerhetsbältet, släppte det krampaktiga tag jag hållit kring ratten och lutade mig bekvämt tillbaka i förarsätet. Fast besluten att rida ut denna telefon-lösa lucka i mitt liv.

När fradgan sedan var borttorkad från mungipan och bilen vädrats från nervösa och illaluktande odörer, börjar jag min resa inom mig själv. Nu minsann skulle jag fokusera på nuet och det som sker just i denna sekund. Mindfullnes, here I come! Det är nu jag kommer att bli en ny Malin Berghagen! Hon stressar minsann inte upp sig för ytliga saker och trivialiteter som frånvaro av sociala medier. Snygg, smal och rik är hon också.

Herregud det finns ju faktiskt andra saker i livet som är viktigare än en telefon!

( Djupt andetag) In genom näsan och ut genom munnen. Jag ser hur frosten har gjort vackra mönster på bilrutans fönster, märker att det ser ut som vackert broderade korsstygn. In genom näsan och ut genom munnen. Jag ser hur varje liten snökristall glittrar i solljuset och känner… att det är banne mig helt OMÖJLIGT att njuta av den förbannade snöflingan när man inte kan föreviga det på Instagram. Irritationen och rastlösheten är snabbt tillbaka. Och för att göra situationen ännu lite värre så knackar Berghagen på rutan för att lugnt och sansat informera mig om att jag minsann använde fel andningsteknik. Gud så rynkig hon har blivit, hinner jag tänka innan jag klämmer fast hennes Henna-tatuerade fingrar i rutan.

Tänker istället på vad vi ska äta ikväll, men kan inte googla något recept.

Funderar på morgondagens logistik, men kommer inte åt min kalender.

Undrar hur brorsan mår, men kan inte se hans status.

Planerar helgens skidutfykt, men saknar yr.se

Tycker otroligt synd om mig själv, men har inget förbannat forum att visa upp det på!

När ungen sedan kommer ut ur skolbyggnaden har jag hunnit bita ner naglarna på både fingrar och tår. Lyckats gnaga av säkerhetsbältet på två olika ställen, programmerat om farthållaren, virkat en rattmuff av katthåret på min kappa samt tvättat insidan av bilrutan med en oanvänd tampong.
Jag åker sedan raka vägen tillbaka jobbet för att hämta min telefon. Sakta känner jag hur värmen och livet kommer tillbaka till mig allt medan skärmen lyser med sin blåa ton mot mig. Händerna skakar och hjärtat slår. Jag googlar och laddar ner en app. Andhämtningen är nu normal och jag känner en tacksamhet över min telefon och det faktum att det till och med finns appar för att bli av med sitt mobilberoende.  

( Publicerad i Gd feb 2018)

 

På en krok i ett omklädningsrum..

 

Att föda barn, det vet vi alla, är förknippat med otrolig smärta. Under förlossningen lovar vi oss själva, våra partners och den arma barnmorskan att vi aldrig någonsin mer kommer att utsätta oss för något liknande. Trots detta  glömmer de flesta av oss löftet vi gav och skaffar ytterligare ett eller flera barn.

Så är det dock inte med alla traumatiska upplevelser. Många hemska minnen skaver och är lika svåra att bli av med som en illa gjord fylletatuering i en källare på Ibiza.

Att köpa nya jeans är en sådan upplevelse.

Det är en handling som är så starkt  förknippad med ångest, utsatthet, utmattning, ilska och negativ självbild att vi aldrig vill göra om det igen.

Men för ett tag sedan kom jag till den punkt att det var ett absolut måste att införskaffa ett par nya  jeans. Jag kunde nämligen inte längre försvara det faktum att mitt kroniska tillstånd av svampinfektion berodde på att jag hade lagat mina jeans i grenen med silvertejp.

Sagt och gjort. Jag klev in i jeansbutiken, och kände med en gång hur jag hade personalens fulla uppmärksamhet. Dom såg min nervositet, min ångest och mina svettfläckar som spred sig lika snabbt som springmask på ett dagis. Min blick flackade längs hyllorna värre än en påtänd Torsten Flink. En av ynglingarna kom mot mig, med bländvitt leende, sollinne och stickad mössa. Han ställde 43 frågor på serbokroatiska, och visade sedan in mig till något som jag trodde var  ett omklädningsrum, men visade sig vara Skrattkammaren på Gröna Lund.

Svetten rann  mellan brösten och samlades i vecken kring bilringarna. Det susade  i öronen och långt där borta hör jag hur den finniga tonåringen mal utanför provhytten. Efter 47 minuters fysiskt kroppsarbete och bläddrande av diverse magvalkar så hittade jag äntligen ett par byxor som fyllde sin funktion. (Med detta menas att knappen gick igen, stjärten befann sig nedanför byxlinningen och benen behövde inte vikas upp.)

Livet började  sakta att komma tillbaka till mig, andhämtningen blev normal och den skarpa blå belysningen i provhytten  mattades av. Plötsligt förstod jag människor som har haft nära-döden-upplevelser. Jag såg ljuset!

Då tittar den tålmodige tonåringen på mig. Lättad över att få avsluta den kanske jobbigaste situation han upplevt sedan han kräkts i bollhavet vid en ålder av sju.

– Toppen då ska jag gå och hämta en STORLEK MINDRE, eftersom de alltid går ut sig!

Då lämnade  jag butiken! Och på en krok i en provhytt hängde ett skräckslaget butiksbiträde,  med ett par svettiga strumpor instoppade i munnen och med silvertejp i grenen.

Charlotta Nordell

(publicerades i Gävle Dagblad 180304)

Jag ber så mycket om ursäkt…

Jag menade inte det jag sa. Det var inte genomtänkt på något sätt. Jag kommer aldrig mer att raljera över Er och det kloka val Ni gjorde i oktober. Jag ställer mig därför nu på knä och frågar vördnadsfullt.

-Kan jag få följa med er på nästa bussresa till Ullared?

Jag ångrar mig nu bittert eftersom skyndsamt behöver både lucialinnen, kaneldoftande värmeljus, julklappspapper och produkter för pormaskar. Blinkande jultröjor, nedbrytbara hundbajspåsar och Star Wars lego. Julklappar till 14 fröknar, 3 fastrar, 17 barn och en ask med sobril till mig själv.

Jag ångrar även att jag inte tog mig tid att omsorgsfullt linda upp julgransbelysningen i dess originalförpackning, vira in Lisa Larssons luciatåg i tidningspapper, och tvätta julgardinerna. Och varför bäddade jag inte ner julbocken i en låda med lock? Då hade stackarn kanske sluppit att ha en musfamilj inkvarterad i röven under hela hösten.

Nä nu står jag här med svetten och tålamodet rinnande längs ryggraden. I ena handen har jag  en halväten pepparkaksdeg i den andra en kastrerad julbock. I huvudet snurrar en enda fråga. Är det för tidigt att spetsa julglögen? l jullådan framför mig ligger Jesusbarnet sked med en toalettpappersomte och tittar förebrående upp på mig. Jag bär nämligen ensam ansvaret för att  mamma Maria har tappat huvudet. Med tårar i ögonen tar jag mig en tugga till av pepparkaksdegen och limmar varsamt fast hennes lilla huvud och hoppas att hon ska hålla hela december ut. Och jag med.

När halsbrännan har lagt sig, belysningen upplindad, muslortar bortplockad från bockens vitala delar och adventsstjärnan lyser med sitt gula sken händer det trots allt.

Julstämningen knackar på i det Nordellska hemmet!

Med liten lätt knackning, knappt hörbar, smyger hen in och bryter den stressfyllda stämningen för en stund. Och när Julstämningen väl har infunnit sig och krupit upp i soffan med Peter Jöback så får den sällskap. Helt plötsligt så är soffan full med underbara  tonåringarna, dom som ingen sett till sedan skolstarten! Våra  vackra barn.

Nu sitter dom här  uppkrupna i soffan med fötterna instoppade i fårskinnstofflorna och dricker julmust tillsammans. Hela familjen i samma rum. Alla barnen i samma soffa.

Tack Julstämning! Det är det här som du är så bra på, att få oss att samlas tillsammans, andas ut och njuta av varandras sällskap. Skratta  åt mammans engelska uttal, minnas när pappa brände julgröten, reta lillasyster som var rädd för tomten och fantisera om att kommande helger. Det är så viktigt att vi tar till vara på dessa stunder, det är dom som betyder något. Det är dom som gör julen!

Så glöm inte bort att föreviga minnet! Ladda upp en instagrambild eller gör ett facebook inlägg. Dessa minnesvärda stunder tenderar ibland  att bli väldigt korta. Hur försiktig Julstämningen än är i sitt intrång så brukar hen glömma att stänga dörren efter sig och kan därför försvinna ut snabbare än den kom. När knäcken sedan kokar över, ungarna lämnar dig själv med ett ofärdigt pepparkakshus och katten rivit ner adventsgranen kan du i alla fall vara nöjd med att du fått 47 likes på instagram.

Då Peter Jöback  går för att pudra näsan tillsammans med ungdomarna så är det endast önskelistorna som finns kvar. Önskelistor stora som segeldukar, som vid oförsiktighet lätt kan skapa andnöd. Och ganska snabbt inser du, både till förtröstan och förfäran,  att dess innehåll inte på något sätt hade kunnat inhandlats på Ullared.

(Publicerades i GD 28 jan 2018)

Jag har tänkt …


…ganska mycket på dom här otroligt vackra semlorna som liknar en prinsesstårta. Dom ser ju helt fantastiska ut. Vackra, originella, färgglada och uppiggande. 

Det är ju faktist en helt vanlig, ganska torr, intetsägande  bulldeg som helt plötsligt blir så spektakulär och vacker med lite grön masipan, blommor eller kanske en liten ros på toppen!!

Ganska fantastisk förändring om man tänker efter. 

Jag tänker lite så här… den här princessemlan är ju faktist lite som en bakverkens trasvetsit!

Du är en semla men du vill vara en prinsesstårta! 

En av anledningarna kanske är att i den vanliga tråk-jante-semlan är en av ingredienserna bittermandel, medan det är jordgubbssylt i tranvestit-semlan!

Ja… det var det jag tänkte