Farsdag…

Då gäller det att komma på en bra present till maken som verkar vara till honom, men egentligen är en förklädd present till sig själv. Jag är medveten om att detta kan uppfattas som lite själviskt, men efter att ha firat 20 morsdagar och 26 födelsedagar med min man så dementerar jag detta. Min man är bra, men fruktansvärt dålig på att köpa presenter.

Så med det goda minnet av min 45-årspresent i somras, så kommer jag verkligen att ägna denna dag till att komma på en passande farsdagspresent.

Jag önskade mig nämligen örhängen från Efva Attling, vilket jag gjort de senaste fem åren. Denna gång hade jag lagt undan dem själv, fotograferat, mms:at och skapat ett pictogram för att han skulle förstå. Allt för att underlätta för honom och ge honom chansen att för ovanlighetens skull få en fru som är glad på sin födelsedag. Otroligt omtänksamt av mig tycker jag.

Men även denna gång misslyckades han fatalt. Jag fick en salt- och pepparkvarn! Mycket obekväma att ha i öronen ska jag berätta.

Så…Mission Farsdagspresent har nu påbörjats!

Kanske ett par manschettknappar från Efva Attling. Och eftersom han aldrig använder manschettknappar, kommer han heller inte att märka att det i själva verket är ett par örhängen.

Kanske biljetter till Pernilla Wahlgrens konsert som jag vill gå på. Varför inte en ny morgonrock i one size, då jag har fått hårfärgningsmedel på min gamla? Eller en snygg filt till soffan?

Eller så skiter jag i allt, tvingar ungarna att göra en pärlplatta (fast dom är tonåringar), bjuder till redan på morgonen och sparar in 500 kronor som jag kan köpa mig något fint för.

Som Ni märker så har vi ett komplicerat förhållande till mina presenter i vår familj. Det är ett mycket känsligt ämne. Jag minns en mors dag när barnen var små och jag låg sömnlös, eftersom jag sörjde. Jag sörjde för att jag tyckte så synd om mina små barn som inte skulle få uppleva det mysiga med att smyga in och överraska sin mor med fina presenter på sängen. Detta eftersom deras far inte besitter present-genen. Sörjde för att de sedan på förskolan inte skulle möjligheten att berätta hur glad de hade gjort sin älskade mamma på morsdagen.

Som den goda och omtänksamma mor jag är så tog jag saken in egna händer. Kl 03:45 smög jag upp i min morgonrock, hittade en ny deodorant i badrumsskåpet, en halv chokladkaka i skafferiet och en tummad pocketbok i bokhyllan. Dessa slog jag varsamt in i vackert presentpapper, (som jag inhandlat själv, utifall det någon gång skulle behövas). Nöjd med mig själv kryper jag sedan ner under täcket och somnar om.

Morsdags-morgonen kommer, och sovrumsdörren öppnas. In kommer tre morgonrufsiga döttrar med sin far och har händerna fulla av fina pärlplattor, teckningar, nybryggt kaffe OCH en rödrandig solstol till mamman.

Dom tre paketen på köksbordet? Mamman smög skamset in i köket och gömde undan paketen. (Kanske kunde pappan få dom till farsdag…

Publicerad i Gävle Dagblad http://www.gd.se 181111

En hemsk upptäckt!

Jag har alltid tyckt att jag varit en kvinna som har varit uppmärksam på omställningar, haft lätt för att urskilja detaljer och märka förändringar. Men något har hänt, jag har tydligen helt

tappat min goda observationsförmåga.

Från och med nu kommer jag inte längre att klaga på min man då han inte har sett att jag har bytt gardiner, gått ner i vikt, klippt mig eller gjort en Barbapapa-tatuering. För jag är inte bättre själv.

Jag måste ha haft huvudet i sanden under en väldigt lång tid och när jag nu när jag öppnar ögonen så står allt klart för mig!

Jag har börjat att blivit gammal!

Hur kan jag ha undgått den kraftiga behåring som finns på min överläpp? Jag hör mig själv kvida högt av min egen åsyn. Så högt att barnen kommer in för att höra vad som står på.

Med gråten i halsen berättar jag för flickorna om min makabra upptäckt och får till svar, att så har det minsann varit länge. Tydligen ska jag vara glad för att skäggstråna är något tunnare är mormors! Under hur lång tid har detta pågått?

Är detta orsaken till att min man ställer raklöddret på min sida om handfatet och att det kittlar på överläppen när vi åker båt? Denna obehagliga upptäckt visar sig bara vara en av många tydliga ålderstecken. Listan på åkommor och bevis är lika lång som ett Ullaredskvitto.

Jag har börjat att tycka att det är vackert med pelargoner, skönt med fotriktiga skor, och ett riktigt trevligt mode på Lindex. Jag sparar på använda presentpapper, plockar gamla blad från blommor och tycker att det har blivit komplicerat att sätta på tv:apparaten. Jag har en nyinköpt mangel i min tvättstuga som inte klarar mig utan och jag uppskattar plötsligt smaken av portvin. Ernst Kirchsteiger är attraktiv och P4 trevligt.

Sakta inser jag även orsaken till varför jag köper “kort-datum- varor”. Det är inte för att jag värnar om miljön, som jag under en lång tid har intalat mig själv. Jag håller helt enkelt på att bli snål. Det knyter sig i magen när jag, för mig själv, erkänner anledningen till varför jag bytt ut mina älskade böcker till ljudböcker. Jag ser så förbaskat dåligt!

Men Herregud! Jag läser inte dödsannonserna och har ingen doserings dosa, jag har fortfarande mens och hemmavarande barn. Ännu är det inte över. Nu när huvudet väl är uppe ut sanden och överläppen vaxad knycker jag på nacken och bokar en tid hos optikern. Jag ska minsann köpa mig ett par riktigt dyra och coola progressiva glasögon.

Charlotta Nordell
publicerad i Gävle Dagblad 2018-10-14 http://www.gd.se

Du är välkommen och efterlängtad, kära höst

Jag tror minsann att det är hösten som står på farstukvisten och vill in. Det var sannerligen inte igår, närmare bestämt ett år sedan sist. Det är alltid lika roligt att få påhälsning av trogna vänner även om det är långt mellan besöken. Att den inte har vett om att borsta av fötterna,utan drar in lera, löv och grus får vi ha lite överseende med. Det går ju inte att lära gamla årstider att sitta.

Du är välkommen och efterlängtad kära höst. Du skänker oss ett lugn och har förmågan att få oss att koppla av. Mörkret och de dova ljuset hindrar oss från att se hur smutsiga vårafönster är. Solen fungerar inte längre som spotlights för dansande dammpartiklar och fingeravtrycken på det rostfria kylskåpet blir lika osynliga som Åkessons empati.

Nu åker vi i gemensam trupp till IKEA och bunkrar upp med värmeljus, nya filtar och storpack med äppelpaj. Vi tar skogspromenader med kaffetermos och mandelkubb, letar skogens guld samtidigt som ungarna plockar fickorna fulla med kottar. Doften av regn, fukt och frisk luft fyller våra lungor och höstsolen bländar oss genom guldfärgat bladverk. Vi kan nöjd konstatera att det inte krävs något filter på våra instagrambilder.

Väl hemma tänder vi våra värmeljus, blockljus, kronljus, antikljus, marschaller, lyktor och svindyra “Yankee Candle Autumn Night Medium Jar” och lyssnar på musik som går mer i moll än dur. Allt medan ungarna sprayar sina kottar med guldfärg, rullar dem i rosa glitter, dränker dem i väldoftande olja för att sedan skänka dom till stelt leende mor-och farföräldrar.

Och efter att du städat bort allt pyssel-glittret från bordet, golvet, barnen och dess lungor är det helt ok att bara krypa ner och mysa tillsammans under filten. Med händerna runt din temugg njutandes av varje klunk ber du dina barn dricka vördnadsfullt av oboyen som du köpt på blocket för 1000 kr.

Snart kommer du att märka att du måste åka till IKEA igen. Det blir snabbt slut på både filtar, ljus och äppelpaj då det plötsligt börjar dyka upp familjemedlemmar som du nästan hade glömt bort att du har haft. Tonåringarna börjar att komma tillbaka på hösten! Tillbaka till soffan, tillbaka till gemenskapen med familjen. Dom säger fortfarande inte så mycket, men
dom finns där och det räcker gott.

Och om en månad stänger golfbanan, men då är äppelpajen slut och sittplatserna i soffan är upptagna så gubben får nöja sig med skorpor från Lidl och en pinnstol från köket.

Hösten du är välkommen, och jag skiter fullkomligt i att du inte borstar av dina fötter!

publicerad i Gävle Dagblad 19 sep 2018 http://www.gd.se

Nu är det slut på pinsamma bortförklaringar

Mitt namn är Charlotta Nordell och jag är lat.
Inte lat som i “ arbetsskygg, ovillig i att jobba eller oföretagsam. Utan lat som i “ det är så bekvämt här i soffan, så långt till gymmet och hantlarna är så tunga. Men efter förra veckans hälsokontroll med bifogade häften om diabetes, åderförkalkning och kvinnlig fetma har jag fått mig en tankeställare. Jag måste göra en förändring! Saker sker inte av sig själv längre Jag har fått berättat för mig att jag minsann har kommit till den anmärkningsvärda ålder då det krävs en ansträngning om man vill att kroppen ska klara shoppingpromenader i höga klackar, lek med framtida barnbarn och vistelse på allmänna badplatser.

Jag resonerar en stund med mig själv och inser att det var faktiskt ett tag sedan jag tränade sist. Minns hur en elak förkylning satte stopp för träningen och att det var svårt att komma igång igen efter det.

Det var 35 år sedan nu.

Men nu är det slut på alla pinsamma bortförklaringar och jag slår mig själv för bröstet och tänker att det är nu eller aldrig. Förändringens vind blåser mig rakt ansiktet och jag känner en doft av självförtroende i mina näsborrar.

Med en beslutsamhet lika stark som dijonsenap trycker jag in bysten i en för liten träningstopp och stoppar fötterna i ett par bortglömda träningsskor med gulnad sula. Med ljudboken i mina öron och en nerladdad träningsapp i telefonen börjar jag målmedvetet att promenera. Med kraftfulla steg på väg mot mitt nya liv. Jag svänger med armarna för att förbränna ytterligare några kalorier. Snart börjar pulsen att slå rytmiskt och applåderar mitt beslut till en sundare livsstil. Jag ler och sänder en tacksam tanke till kostrådgivare Berit på hälsocentralen som fått mig att ta tag i mitt motionerandet.

Jag känner mig lycklig, frisk och faktiskt ganska sportig. Vilket är ett epitet jag annars inte brukar förknippa med mig själv. Ser fram emot att inhandla moderna träningskläder, skor med sviktande sula och en reflexväst som det inte står “Flexbert” på.Nöjd tittar jag ner på resultatet på min app och Katarina Ewerlöf fantasttiska berättarröst gör att jag njuter av alla steg….

Alla 32.

Helt plötsligt börjar Ewerlöf stamma värre än Jan Boklöv och det är bara att stänga av ljudboken. Irriterad över att ha blivit fråntagen mitt fokus går jag över till att lyssna på pumpande och peppande powerwalkmusik. Shawn Mendes talar till mig i There´s Nothing Holding Me back.

34 steg
52 steg

Jag känner hur svetten börjar att tränga fram mellan mina bilringar och jag visualiserar hur dessa snart är ett minne blott. DÅ tystnar Mendes. Siffrorna som registrerar antalet kalorier slocknar. Runkeeper slutar att visa för mina facebookvänner att jag minsann motionerar som vilken vanlig människa som helst.
Min motivation dör i samma sekund som batteriet. Jag vänder om och går hem. ( Nej det gjorde jag inte, jag liftade med en Mercedes som kom förbi).

Hemma på köksbordet ligger vårdcentralens broschyr om vardagsmotion. Jag brer extrasaltat bregott på fyra skogaholmslimpor, blandar 8 msk oboy i mjölken och ritar djävulshorn på Berit. Det är den 19 augusti och jag har just förbränt 13 kalorier på min promenad. Det är lika mycket som i en gul lök.
Mitt namn är Charlotta Nordell och jag tänker fortsätta med att vara lat.

Publicerad Gävle dagblad 19 aug 2018 http://www.gd.se

Jag är kär i Sverige….

Hela Sveriges väderkarta är röd, solen gul, havet blått och gräsmattan brun. Molnfria dagar, ljumma sommarkvällar och badvatten med perfekt temperatur gör mig förälskad.

Kär i Sverige och glad åt att jag denna sommar har valt  “hemester”. Tack Solen för att du äntligen bestämde dig för att semestra i vårt lilla land.

 

Det var länge sedan vi hade en sommar där vi lugnt kunde luta oss tillbaka och lita på att vädret inte gör oss besvikna. En sommar då vi tittar mot himlen istället för ner i  våra väderleksappar. Där vi jagar skugga istället för regnskydd och bär moderiktig solhatt istället för regnhatt. Vi tackar Dig även för att Du är ovanligt rättvis i år. Alla i vårt avlånga land har fått sin beskärda del av D-vitamin. Ingen har behövt svära över att ha valt fel semester period.  Alla sommarlovslediga barn som tidigare haft en lätt telefonskärmsblå hudton är nu solkyssta och fräkniga och ständigt redo för bad. Bad i sjöar, bäckar, fontäner, hav eller pooler. Restaurangägarna är lyckliga och glassgubbarna euforiska, men kanske de lyckligaste av dem alla är de som faktiskt nådde sitt  mål med Beach 2018. Nej, i år har vi verkligen ingen anledning att klaga på sommaren.

 

Fast nu kan jag ändå tycka att det får räcka! Nu är jag  förbaskat trött på sandiga lakan, snuskiga kylväskor och soltrötta tonåringar. Jag ryser när jag tänker på urvuxna bikinis, övernattande släktingar och fästingprydda katter.

Nej, låt mig snart slippa att  smörja in mig själv och barnen med solskyddsfaktor dagarna i ända, hänga upp blöta badhanddukar, dricka ljummen öl och badda värmeutslagen mellan fettvalkarna. Dom stackars barnen har fått skörbjugg av den ensidiga pastasalladen, öroninflammation av allt badande och såriga fotsulor av uttorkade gräsmattor.  Jag less på att behöva raka benen, förnedra mig i bikini och se maken halvnaken från morgon till kväll.

Nu vill jag inte låta negativ, men  nu får det väl ändå vara nog! Det kan väl  inte vara meningen att vi svenskar ska behöva gå omkring flera månader och förväntas vara glada, nöjda och tacksamma för värmen. Vi bor ju inte i Thailand!!!

Nej det var banne mig bättre förr då vi unisont kunde klaga på vädret, svepa in våra kroppar i fleecetröjor och sitta inne och titta på hur regnet öser ner över artisterna på Allsång på Skansen.

publicerat i GD 180722 Www.gd.se

 

Snart fyller jag år…igen!

Jag tycker inte att det var så länge sedan  jag fyllde 10 år, och fick örhängen i näver av min första pojkvän. Dom var inköpta på hemslöjdsmässa i Hädanberg. Han hade tänkt att köpa ett par i silver, berättade han. Men det var för långt in till stan.

På min 13 års dag satt jag hemma i Kubbe och väntade på min stora kärlek Peter.  Han hade köpt en present från USA, jag kände ingen som varit där. Jag längtade lika mycket efter presenten som efter honom. Det var en plastblomma som dansade när jag klappade i händerna. Tyvärr gjorde han slut innan blomman dansat klart. Det stora hårda paketet som min nästa pojkvän gav mig på  min 18 års dag,  framkallar fortfarande en känsla av olust. Gröna gummistövlar inköpta på Lantmännen i Bredbyn. Båda vänsterfötter.

Många födelsedagar  har passerat sedan tonåren i Norrland. Nu är inne på mitt  45:e år och det är fortfarande inte helt okomplicerat att fylla år. Om det fanns en snabbspolningsknapp knuten till almanackan så lovar jag er att den skulle användas flitigt vid min bemärkelsedag. Bokstäverna FF skulle ha bleknat och knappen vara nött och blank av ihärdigt spolande. Som Ni säkert redan har förstått så är mina födelsedagar  ofta förknippade med kraftig ångest.

Själv har jag aldrig haft ångest. Det är mina närstående som har uttryckt att tiden före och efter den 2 juli är såväl fysisk som psykiskt påfrestande.Tydligen är jag en mycket krävande jubilar. Med all rätt, tycker jag. Det är ju ändå jag som ska stå i centrum på min egen födelsedag! Sanningen är den att jag tycks omges av fullkomligt inkompetenta människor när det kommer till införskaffandet av presenter. Jag förstår helt ärligt inte hur folk i min närvaro klarar av att misslyckas så fatalt år efter år. Särskilt inte när jag så tydligt deklarerar mina önskemål. Jag har till och med broderar följande text på en bonad i hallen.”

“En present ska vara något personligt, väl genomtänkt och inget som födelsedagsbarnet unnar sig själv. Den ska inte gagna hemmet, familjen eller trädgården. Presentkort eller upplevelser som ligger mer än 24 timmar fram i tiden är inte acceptabelt. Inte heller något som förknippas med sport eller hemelektronik. Vad gäller smycken föredras guld framför silver och när det kommer till textilier och kläder undanbedes sådant som framkallar negativ kroppsuppfattning. Med andra ord, inte för små storlekar, polokrage,tvärrandigt eller storblommigt. Till sist det kanske mest självklara rådet av alla. En så självskriven regel att den inte borde få på denna bonad. Det råder absolut nolltolerans vad gäller egentillverkade eller hemsnickrade gåvor. Inga pärlplattor, gipsfigurer eller nyckelskåp. Inga hemstickade strumpor, trerättersmiddagar i det egna köket eller massageolja gjord på rosenbad från trädgården. Hemgjorda välgörenhetscheckar, chokladaskar eller snälla barn undanbedes vänligt med bestämt på min bemärkelsedag. Och den som vågar passera min  tröskel med en krukväxt inlindad i cellofan kommer att få en kraftig spark i baken av två vänsterstövlar från Lantmännen i Bredbyn.”

krönika presenterad i Gävle 24 juni 2018 http://www.gd.se

Nu är det inte så längt kvar…

Snart är semestern här och den lovar att bjuda på sol, värme och tid för gemenskap. Längtan efter att umgås med familjen utan väckarklockor som ringer, läxor som ska förhöras eller möten som ska förberedas är stor. Jag ser framför mig hur ungarna blir fulla av fräknar, sommarspring och glädje. Jag kan redan nu höra deras skratt när vi spelar spel, badar, grillar korv och gör utflykter tillsammans. Semesterplanerna radas upp inför mitt inre. Långa listor med ljuva sommarnätter, promenader i nya städer och båtutflykter med ungarna i oranga flytvästar kommer till mig. Den här semestern ska bli en kvalitets semester!

Eller så blir det inte riktigt som jag tänkt mig!!

Familjens förväntningar på vad semestern ska innehålla visar sig spreta värre än Ernst Kirchsteigers tår. När jag entusiastisk föreslår en tripp med lånad husvagn får maken ett så kraftigt epileptiskt anfall att han blir tvungen att lägga sig framför tv:n och titta på golf. Barnen, som visst inte längre är barn utan unga vuxna, hotar med flytt utomlands om pappans förslag på fjällvandring i Tänndalen går igenom. Vidare förklarar ungdomarna för oss att de inte alls känner samma behov av familjeaktiviteter som vi gör. Helt plötsligt klarar de visst av att sätta mask på kroken, öppna singoallakex från rätt håll, ta sig till och från Grönan, samt avgöra vilken solskyddsfaktor de behöver.

De visar sig att de har en egen agenda och vårt deltagande som föräldrar ligger långt ut i periferin. Så långt bort att det enda sättet vi kan kommunicera med ungarna är via swish.

Våra barn, som vi så länge uppfostrat till att bli självständiga individer, har nu blivit det! Hur i hela friden  kunde det blir så?  Inte NU, inte ÄNNU. Jag är inte redo!

Dom kan väl i alla fall vänta med den här egoistiska självständighets resan tills semestern är över!!

Iförd den tjockaste av alla offerkoftor får jag i alla fall familjen att lova att vi på semesterns första dag ska umgås, grilla och spela spel tillsammans. Så som vi alltid har gjort. Det traditionella familjekortet ska fotograferas,  framkallas och ramas in.

Men det måste tas fort, eftersom det är viktigt att alla är glada på fotot. För sanningen är den att vi kommer med största sannolikhet  inte att hitta något spel som passar för alla familjemedlemmar. Redan vid lagindelningen kommer vi att stöta på patrull, då ingen vill ha med mig i sitt lag. Detta gäller framförallt spel som innehåller fysiska och intellektuella moment.

Spel som innehåller regler brukar det också bli problem med, eftersom de kan tolkas på så många olika sätt i vår familj, Vi brukar också försöka undvika tärningsspel och spel med färgerna grönt och rött, då färgblindhet förekommer.

Men spela det ska vi. Banne mig.

publicerad i Gävle dagblad 180527